petra lindberg

Och just nu har jag fallit. Jag saknar Gustav, jag i princip hatar skolan och jag är skadad. På två ställen. Så alltså kan jag inte göra det jag älskar och jag vet inte hur länge det kommer vara så. På fredag möter vi EIS och då kan vi avgöra serien. Man ska inte tro för mycket, men OM vi vinner så kan vi stå som seriesegrare. Men det kan även krävas mer än så. Och det som är jobbig är att jag inte kommer kunna stå där och känna glädjen och hjälpa till. På fredag blir den första seriematchen jag missar som Tierpsspelare. Det är faktiskt tungt, nu när det bara är 3 matcher kvar. Tänk er, i vintras/våras så var jag så sjukt less på allt som handlade om fotboll. Tills vi spelade HSK-cupen. Tove övertalade mig om att träna med Tierp och sen så var det ingen tvekan om saken. Jag har aldrig trivts så bra någonsin någonstans och även ifall jag kan bli less ibland så kommer alltid lyckan tillbaka. Så i alla fall, så där vid februari- mars så var jag nästan helt säker på att jag skulle lägga av. Nu står jag här ett halvår senare och har startat alla seriematcher förutom en enda. Snart så kanske jag står som en seriesegrare. Vilken känsla det kommer vara i sådana fall. Oj, vilket inlägg det blev. Troligtvis för att det här är något som betyder mycket för mig, då kan man ju babbla på i evigheter!